Katten

Lennart hade alltid älskat katter men han hade aldrig skaffat sig någon katt eftersom han hade bott i lägenhet i stán

hela sitt vuxna liv. Dessutom tyckte han inte det var rätt att lämna en katt hemma tio, tolv timmar varje dag när han var på arbetet. Jo, visst kunde man ha en sandlåda till katten, men Lennart tyckte katter skulle kunna få komma och gå som dom ville och vara utomhus och fånga möss eller klättra i träd.

Därför blev han glad när Bengt, en gammal god vän och fd arbetskamrat, hade frågat honom om han kunde tänka sig att ha Bengts katt, Snurre, hos sig medan han själv åkte på affärsresa till Frankrike för en vecka.

Lennart hade på grund av hälsoskäl tvingats att förtidspensionera sig. Det hade känts väldigt tungt, för han hade levt för sitt arbete och hade älskat det.

Ett brev från en advokat i Newark, USA, förändrade i ett slag hela hans tillvaro. I brevet framgick att en Mrs Theodora Franklin hade testamenterat hela sin, inte oanseliga, förmögenhet till honom. Han mindes

namnet svagt. Plötsligt klarnade minnet.

Efter värnplikten hade Lennart tagit anställning vid polisen. En dag när han varit ute och patrullerat i city hade en äldre dam kommit fram till honom.

- Officer, kan ni tala om för mig hur jag skall komma till Thielska Galleriet? De hade slagit sig i samspråk, och Lennart, som tyckte damen var alldeles förtjusande, sade till henne att han gärna skulle köra henne till galleriet om hon kunde vänta tjugo minuter, eftersom han skulle gå av sitt pass då.

Hon hade berättat att hon var från Amerika, änka, och nu var i Sverige eftersom hennes morfäldrar kommit från Sverige till USA.

Hennes flicknamn hade varit Svensson, men sedan hade hon gift sig med en amerikansk oljemiljardär vid namn Thomas Franklin. När han hade dött hade hon bestämt sig för att åka till sitt ursprungsland för att lära om landets kultur och historia.

Lennart och mrs Franklin hade tillbringat en trevlig eftermiddag på Thielska och verkligen haft glädje av varandras sällskap. Mrs Franklin hade bett om Lennarts adress som hon givetvis fått.

Lennart hade fått några julkort under åren, men sedan upphörde korten att komma och han glömde det hela.

Han hade lämnat polisen efter några år och utbildat sig till IT-konsult. Jobbet hade varit oerhört stressande och tidskrävande och detta samt en whiplash skada hade lett till att han så småningom varit tvungen att förtidspensionera sig.

I brevet relaterade advokaten i Amerika Lennarts och mrs Franklins möte och meddelade att mrs Franklin inte hade haft några anhöriga. Hon hade fattat sådant tycke för den unge polismannen, som varit så hjälpsam, så hon hade testamenterat hela sin förmögenhet till honom, sånär som på ett par generösa donationer till några museér i Stockholm och ett djursjukhus.

Lennart kunde inte tro sina ögon när han läste advokatens brev. Han var rik, superförmögen! Tanken på att vara förtidspensionär var inte så avskräckande längre. Han hade sålt sin lya i stán och köpt ett hus ute i skärgården.

Som gammal kustjägare var han förtjust i båtliv, paddling, ja bara att vara ute på sjön. Han hade haft en del mer eller mindre stadiga förbindelser med det motsatta könet, men hade insett att det knappt varit värt besväret. Ingen av de kvinnor han umgåtts med hade kunnat tåla den livsstil han föredrog. Att vistas ute i naturen, till sjöss, långt borta från storstadens neonljus. Leva!

 

- Snurre! Lennart hade gått ut på altanen med lite kattmat och en skål grädde. Katten kom ned från en stor tall i närheten av huset och tassade upp på verandan. - Kvällsmat, håll till godo!

Lennart hade inte behövt slå igen boken som han läst i sängen vid läggdags. Den damp ner på hans näsa med en dov duns. Han hade som regel att alltid läsa ett eller två kapitel innan han törnade in men slocknade alltid innan han var färdig.

 

- Mijauu!!! Lennart vaknade med ett ryck. Han tittade på klockradion på sängbordet. Uret visade på 01.28. Snurre jamade och for runt i sovrummet som en dervisch. Han klättrade upp i gardinerna i fönstret, hoppade ner och fortsatte att rulla upp mattan för att sedan fara upp i gardinerna igen. Lennart sträckte sig efter morgonrocken. Han tänkte att katten måste vara sjuk, så han letade fram sina jeans och en skjorta. Djursjukhuset hade ju ständig jour så han beslutade att ta Snurre dit. Plötsligt lade sig Snurre på golvet.

- Snurre, är du OK? Katten låg utsträckt och andades väsande genom munnen. Andningen blev så småningom lugnare och Lennart

tyckte att Snurre nu sov på ett naturligt sätt. Han klädde av sig och kröp ner i sängen igen.

 

Lennart satt i köket med den obligatoriska koppen svart kaffe och en cigarett. Snurre satt på köksbordet och lapade i sig grädde.

Det hördes en knackning på ytterdörren. Lennart gick dit och tittade ut genom fönstret intill dörren. Där utanför stog två karlar i polisuniform. Lennart öppnade dörren,

- Godmorgon, vill ni ha kaffe?

- Ja, tack, det vore snällt.

De tre satt vid köksbordet och njöt av kaffet och en cigarett.

- Jaha, sade Lennart, vad kan jag stå till tjänst med?

- Ja, sade den äldre av de två poliserna. Känner du en Bengt Wallin?

- Ja, det är en av mina bästa kompisar, svarade Lennart, hurså?

- Vi har fått en rapport från våra kolleger i Frankrike att en Bengt Wallin omkommit i en trafikolycka utanför Nantes i natt. När kollegerna

gick igenom hans plånbok så hittade dom ditt namn och din adress där.

- Har ni någon aning om tidpunkten för olyckan? frågade Lennart.

- Ja, det hände vid ett och trettio tiden i natt, sade en av konstaplarna. Snurre lade sig i Lennarts knä och började spinna.

/Andreas Walker