PISTOLER JAG KÄNT

Min första pistol var en "tollabössa". En ståltråd böjd till formen av en pipa och kolv samt avtryckare. Ammunitionen var "tollan", en träplugg med hål i som passade till ståltråden/pipan. En fjäder svarade för krutet.

Sedan dess har många pistoler kommit och gått i mitt liv.
När jag på allvar skulle lära mig skjuta pistol, det var i Malmö och klubben var alltså Malmö Pistolklubb, så var det m/40 som gällde. Dessutom fanns m/39 eller Walther P38, som hade egenheten att ibland släppa iväg ett skott när man laddade. I klubben fanns också en Parabellum. I USA kallad Luger. Denna pistols speciella egenskap var att "spruta", dvs tömma magasinet på en sekund.
Alla vapen var naturligtvis 9 mm. Det var det som gällde. Med dessa lånade vapen skulle man klara fordringarna för pistolskyttemärket i guld.
Sedan kunde man ev få köpa eget vapen. Jag minns att jag klarade de sista serierna genom att envist hålla kornet mot en knast i högra stolpen på tavlan. Men det fick gå. Avståndet var 30 meter då.

Mitt första förvärv blev en Parabellum, köpt från en kriminalare. Den hade ett förflutet som testvapen i en ammunitionsfabrik, och var inne på sin 4;e pipa. Ursprungligen 1912 tillverkad som lång-pipig artilleripistol, ja, det var artillerister som skulle ha den som sidovapen (de hade kanoner också).
Med instickspipa, som laddades med 4 mm patroner, ett skott i taget, kunde jag skjuta inomhus i speciella källartävlingar. Varje lördag träning, varje söndag tävling. På den tiden var ofta familjerna med ute på rundorna. Kaffe på termos, små hopfällbara bord till smörgåsfat och sådant.

I lumpen fick jag pistol som tjänstevapen. En 07;a. Utbildningen i pistolklubben hade också låtit mig stifta bekantskap med detta speciella vapen. Jag lärde mig att kontrollera glappet i pipan, och när förrådsgubbarna såg min sakkunniga granskning av vapnet de gett mig, bytte de ut det mot ett annat som passade till tävlingsskytte. Snälla människor finns även bland förrådspersonal.

Ja, sedan blev det familj och flytt till Helsingborg. I Magnus Stenbock tog jag fram min antika "Parra" och fick reda på att nu skulle man använda 6 mm. Det som gällde då var Walther PK. James Bond hade ju en sådan.
"En sådan" inhandlades. Vi kom aldrig överens. Den korta pipan och en avfyringsmekanism, som var utom alla justeringsmöjligheter. Min luft räckte aldrig till hela avfyringen, så det blev alltid lite panik mot slutet. Närstående påpekade den vackra blålila tonen mitt ansikte hade antagit efter 5 skott. Det var en mycket kort men andlös tid jag var aktiv med detta vapen.

Återigen blev det flytt. Nu till Klippan. Efter någon tid upptäckte jag KPK;s fina bana i Mammarp.
När avtryckarfingret kliade blev det utflykt dit. Jag blev väl mottagen men något betittad när jag tog fram min Walther PK. Jag förklarade lite tjurigt att det bara var oträning som gjorde att så mycket flugor syntes på min tavla.
En vacker och snäll dam, som hette Joyce, räckte över sin pistol till mig och erbjöd mig att pröva den. En Unique. Under över alla under, plötsligt fanns det hål även i mitten av tavlan.
Jag blev bums medlem., och hade snart skrapat ihop till den första Uniquen. Nu är jag inne på den andra.
Den största vinsten blev dock alla trevliga människor som befolkar banan. Då och då kom också en flock glada tyskar på besök. KPK hade etablerat ett utbyte med PC Rendsburg. Där fick man lära sig mycket, bl a drinkar som hette Ratzenputz. Och så skytte på "Ehrenscheibe", en ettskottstävling, där alltid den bäste eller mest tursamme vann!

Grovt måste man dock skjuta emellanåt. Från Ekstrands köpte jag Kaj Ekbergs gamla Smith & Wesson 38, som fortfarande hade många 10;or att ge. Min gamla "Parra" tålde inte den nya skarpa ammunitionen, avsedd för kpist. Numera är den som många likar trasig i slutstycket.

- Här kunde det vara slut, men fortfarande kliar avtryckarfingret, så om man bara också kan få bättre syn på gamla dagar är kanske inte pistolskyttet helt slut för mig. En sak med skytte , som man ofta får höra är, att man träffar så många goda vänner.

- Och det stämmer ju!

Hasse Karlsson, juni-95